De senaste veckorna har verkligen varit som att släpa sig fram genom tung blötsnö i mitten på februari. Helt fullständigt slut på energi och med en känsla av att dagarna går i snigelfart och den enda ljuspunkten man ser är den där julledigheten som hägrar långt bort i fjärran. Dagarna har varit gråare än gråast. Både jag och barnen är tröttare än tröttast och att släpa sig iväg till skolan på morgnarna känns bara tyngre och tyngre för oss alla verkar det som.
Jag hade tänkt lägga in en fin bild från en solnedgång för några veckor sen men den här från när vi plockade skräp på stranden en grå novemberdag kändes liksom mer passande och ärlig.
I morse när jag och barnen satt i soffan och tittade på Lucia på tv och åt lussebullar innan skolan slog det mig. Idag är det ett år sen vi tog jullov för Levi förra gången. Vi gick alla på hans Luciauppträdande i skolan sen sa han hej då till klassen och vi gick hem, med en lång ledighet framför oss och ett enormt äventyr som väntade.
I perioder som den här undrar jag verkligen varför vi bor i det här landet under vinterhalvåret. Även fast vi vet hur underbart ljuvligt det är på andra platser i världen så är det ändå här vi är. Här där det är gråare än gråast och vi alla är tröttare än tröttast. Här där det är vinterkläder i oändlighet med omöjliga fingervantar och skor som knappt går att få varken av eller på. Istället kunde vi haft t-shirt och flippflopps hela dagarna. Just saying.