Efter ett underbart påsklov med så mycket av allt det vi tycker så mycket om är det nu dags för vardag igen. Och efter en morgon av att behöva dra upp barnet ur sängen, locka och peppa för att ens få ner honom till frukostbordet för att sen komma till skolan där känslorna till slut väller över, tårarna faller och vädjan i blicken skriker ” Ta med mig hem! Jag vill bara få vara hemma. Jag vill vara med dig.” Efter ännu en sådan morgon är jag redo att ge upp. Är det verkligen så här det måste vara? Är det verkligen så att vi varje dag måste tvinga oss till sånt vi verkligen inte vill?

När mitt lilla barn suckar och säger ” Mamma, jag tycker att livet är rätt jobbigt” då känner jag att det ändå är något som är väldigt fel.
Att varje dag behöva locka med att vi ska göra något roligt efter skolan, och snart är det lov igen, snart är det helg. Själv känner jag att det är ett ohållbart sätt att tänka och när orden ”Vi vänjer oss snart igen” kom ut ur min mun i morse när jag satt där på skolgolvet med mitt gråtande barn i famnen ville jag bara spy och kände mig mer falsk än jag någonsin gjort förut.

Missförstå mig inte. Jag är tacksam att skolan finns och han tycker om den på ett sätt. Han har många kompisar och han tycker att det är roligt att lära sig nya saker.
Om det bara kunde få vara på barnets egna villkor. Om man kunde ha friheten att få lära sig på hemmaplan ibland. Att faktiskt få stanna hemma lite då och då och göra skoljobbet hemifrån när man verkligen inte vill går iväg. Det hade gjort det hela så otroligt mycket lättare för våran kille.

Men nu bor vi ju i Sverige och här finns det inte ens på kartan att man skulle kunna få ha det så. Därför känns det hopplöst och asjobbigt idag.