Jag minns när jag fick min första astma attack. Jag var med mamma på tupperware party och sprang runt och lekte med kusiner. Jag minns hur huset såg ut som vi var i och att vi sprang runt och jagade varandra. Sen minns jag att jag fick svårt att andas. Att jag gick till mamma och att jag fick lägga mig ner på golvet.
Efter det hade jag alltid en inhalator med mig på gympalektionerna och så. Jag avskydde dock att använda den på grund av känslan i kroppen efteråt. Skakig. Usch! Så när gympalektionernas tid var över slutade jag bära med mig någon inhalator. Jag löste det helt enkelt genom att inte anstränga mig för mycket. Jag lärde mig att känna när det var på gång och då saktade jag ner och tog det lugnt istället. Det var väl kanske cirka 15 år sen jag hade en inhalator och alltså minst lika länge sedan som jag ansträngde min kropp så pass mycket att jag blev riktigt andfådd.
Därför känns detta som en stor dag i mitt liv. Dagen då jag sprang min första löprunda någonsin! Jag har nämligen tagit mig i kragen och skaffat mig en inhalator (som tydligen inte ger äckel skak effekten). Och idag provade jag den för första gången. Levi cyklade med vilket var bra för då fick jag några stopp på vägen. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara hur härlig känsla det var. Vet inte om det var just springandet i sig eller om det var känslan av att äntligen faktiskt kunna springa. Spelar kanske mindre roll men härligt var det och fler gånger kommer det att bli!
